På en av de stressigaste avdelningarna, där patienter
opereras på löpande band, och där personalen alltid är beredda på att vid
akutlarm rusa till de olika salarna – där upplevde jag det varmaste bemötandet
och den största respekten för både min vän och mig.
När min vän för första gången åkte in akut ensam en natt, ringde han och
darrade på rösten av rörelse för att sköterskan N. känt igen honom och
givit honom en kram. ”En kram! Hon kände igen mig och gav mig en kram!”.
Han kom hem därifrån med en bok som han fått av dem och de tog av sin fikakassa
för att betala hans färdtjänst då de på vårdboendet inte sett till att han fick
med sig sin plånbok. ”Det är han värd”, sa de rätt och slätt.
Att det sedan kulle vara en kirurg G. som äntligen såg mig
och insåg att jag behövde kuratorstöd, när jag gång på gång bromsade in vårt samtal
för att samtidigt kunna hålla ett öga på sekundvisaren vid varje andningsuppehåll!
Efter nästan en månad på ESCU och ett par veckor på LAH – där ingen erbjudit vare
sig mig eller min vän kuratorstöd. Hon tog tag i hela situationen, och
tillsammans med den avancerade specialistsjuksköterskan K. såg de till att
både jag och min vän äntligen fick stöd av världens mest underbara kurator C.
Det var en kurator som inte kände något behov av att berätta för oss att slutet
var nära, som helt respekterade vår inställning till hopp och
alternativmedicin, som utstrålade kraft och positivitet, som gav mig verktyg
att hantera mitt konstanta adrenalinpåslag och släppa en del av ansvaret. ”Det
där tar jag hand om! Det ska inte du som närstående behöva ha ansvar för!” sa
hon om flera saker, och tillsammans med kirurgen och specialistsjuksköterskan
lyfte hon börda efter börda från mina axlar. Jag upplevde aldrig att de
placerade in mig i något fack. Visst hade vi våra roller, men alla betedde sig
som medmänniskor och såg mig och min vän som människor. Människor som bara
gjorde sitt bästa för att hantera en väldigt ansträngande situation. Om jag
inte tippade över i posttraumatiskt stressyndrom, så var det tack vare dessa
underbara människor på Kava.
”Det finns alltid något man kan göra för att förbättra situationen”, var kirurgens mantra och hela den inställningen verkade genomsyra avdelningen. Det var inte viktigt att ge prognoser – de ville få saker att fungera och göra sitt yttersta för att förbättra varje enskild situation – där och då.
När jag berättade om forskningsprojekten som var beredda att ta emot min vän, såg de till att jag inom loppet av några timmar hade alla utskrifter av journalen och alla röntgenresultat på cd-skivor. En annan underbar kirurg R. önskade mig ”Lycka till!” och skvallrade när jag frågade om det fanns ett personalgym, så att jag kunde träna och hålla mig stark utan att lämna sjukhuset.
Visst hade jag själv en stor del i detta – genom att jag också utstrålade positivitet, aktivt påpekade saker som behövde påpekas och visade uppskattning för det de gjorde. Dels för att jag ville att min vän inte skulle vara en anonym sjukling, utan att de skulle koppla honom till mig och veta om att han inte var ensam. Dels eftersom jag, likt ett bi dras till honung i augusti, drogs till friskhet och liv. Bland all sjukdom var det min livboj att få till bra relationer med alla som var friska omkring mig – i det här fallet endast personalen. Instinktivt agerade jag genom att ta varje tillfälle att kommunicera med dem som individ och inte bara en närstående – att säga uppmuntrande saker, att dra små skämt, att berömma för den goda o’boyen, att tala om hur härligt det hade varit på gymmet osv. För att bejaka det friska inom mig och inte bli galen. Skillnaden mot de två andra vårdenheterna var att här svarade personalen uppskattande. Jag blev inte sedd som en närstående i förnekelse som skulle tas ner på jorden. Tvärtom, verkade det som att de tyckte om min glädje och kämparlust. De såg att det var en del av min karaktär och att den delen var värdefull.
Det var på Kava vi var mest, men jag ska säga att denna positiva atmosfär även genomsyrade alla andra kirurgiska avdelningar vi kom i kontakt med. Hopp, livsbejakande, respekt och kreativitet för att alltid finna något – om än litet – som kunde stärka patienten.
Ni som jag nämnt – Jag hoppas jag nu inte skapar en storm av närstående som vill ta av er fikakassa och träna på ert gym! Jag tror alla förstår att detta var undantagsfall och jag tar hursomhelst den risken för att lyfta fram vilket fantastiskt jobb ni gör varje dag och vilken avgörande effekt ert bemötande hade för min vän och för mig som närstående!