Placering av morfinplåster

Att inte bli trodd

Dagen min vän fyllde år erbjöd den palliativa läkaren ett morfinplåster mot smärtor. Min vän, som annars var emot morfin, lät sig övertalas och ett par timmar senare kom hemsjukvården tillbaka och satte på ett plåster på höger skuldra. Det var den svagaste sorten – samma som man ger till barn, sa de.

Det blev en väldigt positiv vändning för min vän. Det verkade som om han fick nya krafter och han var till och med mer positiv och glad – lite ”rusig” fast bara på ett positivt sätt. Jag hade sett samma beteende en gång tidigare när han fått lite morfin på kirurgen. Allt var vackert och livet blev lättare.

Veckan efter skulle de sätta på ett nytt plåster och enligt rutinen bytte de då sida, så att han fick det på vänster skuldra. Han blev som förbytt. Han talade osammanhängande, blev tung, sov mycket mer, vinglade när han gick så att han vid ett tillfälle ramlade i sitt hem, sluddrade på rösten. Alla vi vänner som träffade eller talade med honom på telefon, reagerade på detta och en ringde mig och frågade vad som hänt, och sa att han agerade som en drogpåverkad. En kväll fick min vän för sig att han skulle till Elgiganten och gav sig inte förrän vi åkte dit. Han som inte varit utanför dörren på veckor och mest varit sängliggande. Han vinglade runt ett tag där med mig oroligt skyddandes honom från saker han kunde snubbla över.

Jag ringde LAH (som hade hand om hans avancerade hemsjukvård) och berättade detta samt undrade om det kunde ha med morfinplåstrets placering att göra. Svaret var ett blankt nej. Det kunde det inte.

Vi fortsatte kämpa på. Det var ingen lätt vecka och till slut började min vän kräkas. Han som äntligen hade börjat gå upp några gram i vikt varje vecka. Vi visste båda att om han fortsatte få upp den näring han fick i sig, så skulle han dö av undernäring inom kort, så detta var väldigt allvarligt. Varje dag räknades.

Jag läste på och frågade människor inom Energimedicin, som alla sa att vänster sida ofta är känsligare och tar in mycket mer än höger. För dem rådde det ingen tvekan om att min väns tillstånd berodde på plåstrets placering. Men på LAH fortsatte de att neka – nu med stigande irritation. Den just då ansvariga sköterskan sa att de aldrig hade hört något liknande, det var inte möjligt, och hon hade minsann inte sett denna sida hos min vän under de korta hembesöken, utan tyckte han betedde sig ”normalt”. Det senare fick mig och hans andra vänner att ifrågasätta vad denna sköterska egentligen sett av min vän överhuvudtaget.

Jag insåg att jag kunde glömma att få dem att tro på mig och fokuserade nu i stället på att informera mig om om de verkligen måste byta sida varje vecka. Det var de inte tvungna till, visade det sig. Då bad jag att de skulle sätta plåstret på olika ställen men alltid på höger sida. Det gick de med på – även om läkaren inte kunde underlåta sig en kommentar där hon skrattande sa att hon inte trodde på allt detta. Varför var det skrattet och den kommentaren nödvändiga? Vad var det som var roligt i situationen? De kunde inte ta bort plåstret eftersom det var ett depåplåster, utan min vän var tvungen att genomlida hela veckan tills nästa byte.

Plåstret sattes nu bara på höger sida och det var en lättnad att strax efter bytet se min vän bli sitt gamla jag igen. Han undrade själv vad som hade hänt veckan före och sa att det kändes som om han varit helt borta. ”Var vi på Elgiganten?!” Inför varje veckobyte var jag på personalen om att de måste komma ihåg att sätta plåstret på höger sida, och fick alltid samma ton tillbaka – ungefär som när man till en dement för sjuttionde gången säger ”Ja, ja, självklart finns tomten”.

Men jag var vid det laget van vid den tonen. Jag hade fått samma tonfall när jag insisterat på att få byta dietist, när jag rapporterat att sköterskan på ett tillfälligt korttidsboende inte verkade ha tillräcklig uppsikt över min vän, och när jag insisterat på att han behövde matenzymer. Svaren då hade varit att den dietisten och den sköterskan minsann var jätteerfarna och att matenzymer bara ges vid diarré. Tills en dietist på kirurgen omkullkastade allt den tidigare dietisten sagt och sa att han självklart måste få matenzymer.

Jag upplevde det som att det kanske var okej att klaga en gång, men att det fungerade lite som med ransoneringskort. Har du för många synpunkter, så blir du en ”jobbig anhörig”. Vänd på saken i stället! Ni blir en ”jobbig sjukvård” – du blir en ”jobbig läkare” om det finns så många saker att anmärka på! Jag lovar – vi patienter och närstående vill inget hellre än att kunna lita på att vården fungerar som den ska på alla plan.

Men det viktiga var att min vän nu slapp bete sig som helt drogad, kunde fortsätta fokusera på sin läkning och behålla maten bättre.

Några dagar innan han dog, kom vi i kontakt med en ny läkare, som när jag berättade denna historia inte hade några problem med att säga att hon visst trodde på mig, och att de måste vara lyhörda för varje individs reaktioner.

Kanske kan det hjälpa någon i samma situation att jag skriver detta.